Har du frågor ställ dom gärna...
Funderar du något uttryck det gärna...
Tycker du något uttryck gärna det med....

Men glöm inte, att det alltid är en människa framför dig...som tar emot din åsikt.

Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.
Vi frihet fick att bo där, gå och komma,att säga "ja" till Gud och säga "nej".

Guds kärlek är som stranden och som gräset,är vind och vidd och ett oändligt hem.
Vi vill den frihet där vi är oss själva,
den frihet vi kan göra något av,
som ej är tomhet men en rymd för drömmar,
en jord där träd och blommor kan slå rot.

Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.
Och ändå är det murar oss emellan,
och genom gallren ser vi på varann.

Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar.
Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.
O döm oss, Herre, frisäg oss i domen.
I din förlåtelse vår frihet är.

Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar bland alla mänskor,
folk och raser här.

Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.

Text Anders Frostenson 1968Musik: Lars Åke Lundberg 1968


Jag vill ge dig o Herre min lovsång
jag vill tacka med skönaste ord
för den kärlek och nåd som är gränslös
jag vill tacka för allt gott du gjort

Ingen annan är värd att besjungas
endast du Herre äger min sång
och i himmelens gyllene salar
skall jag prisa dig evighet lång

Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig
där var ton ska vara en hyllning dig bära
Och i dagar av glädje och dagar av sorg
vill jag leva var dag till din ära

Och om sången nå´n gång skulle tystna
eller störas av oro och strid,
Herre öppna på nytt mina ögon,
så jag ser att hos dig är min frid.


......

Våra liv - vår lovsång - vår hyllning till Gud.
Vårt liv - allt vi gör - en lovsång.
Våra ord - vår lovsång...

Ibland så sägs ord som får oss att växa...
Ibland så sägs ord som får oss att krympa...
Rakt in i själen studsar orden och där lever de om och skapar reda eller oreda...
De ord som skapar reda, är de som fylls med kärlek och omsorg, kärlek och värme...
De får studsa och dansa i själen...De får läka och göra gott...

Ord bygger upp...
Ord river ner...
Ord tolkas...
Ord sägs varje dag...
Ord...

Vad säger våra ord?
Vad fyller vi våra ord med?

Ändå är det murar oss emellan och genom gallren ser vi på varann, vårt fängelse är byggt med rädslans stenar, vår egen fångdräkt är vårt eget knutna jag...

Guds kärlek är som standen och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem...
...och om sången nån gång skulle tystna eller störas av oro och strid, Herre öppna på nytt mina ögon så jag ser att hos dig är min frid...

Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig, där var ton (vart ord) skall en hyllning till dig bära....

Vad jag sökte

vad jag sökte
vad jag fann
vad jag förlorade
vad jag vann
vad jag drömde om
att våga en dag
en hunger
en kraft
med mod jag aldrig haft
och ett ögonblick
jag inte är svag.
jag fruktar mitt imorgon
och ångrar mitt igår
medan elden bränner och havet slår
jag ritade i sanden
men vågorna kom
och svepte in över stranden
vad jag sökte
vad jag fann
vad jag förlorade
vad jag vann
var jag


Monolog om de verkliga sökarna

Du söker du… men tro mig, vi som verkligen söker vi finner aldrig något bestående eller verkligt. Våra liv är som skimärer, som irrbloss som yr och far och blixtrar till och slocknar. Vi försöker leva ett så anständigt liv vi kan, och vissa av oss lyckas lite grand, men andra inte ett dugg.
Ibland så möter vi människor som blir bestående, och åt dem reder vi ett litet bo i vårt hjärta och behåller dem där, och vi gör oss till skyddsänglar för dem, och hela tiden beder vi för dem
till Gud…

Ur ”Pensionat Oscar” av Jonas Gardell

Exodus

Exodus...uttåget...
Moses för sitt folk, på vandring från förtryck och fångenskap...flera gånger försöker de ge sig i väg... Gud kallar Moses, men han känner sig liten till uppgiften...och visst kan man förstå honom, han ska tala för sitt folk...han som stammar och har det jätte svårt att "tala" för sig, men Gud säger... din bror Aron...

Så... gång på försöker de ge sig i väg, Mose och Aron möter Farao...han lovar och brytter löfte gång på gång...
Men så ger de sig iväg... och de kommer till röda havet... där är det stopp och återigen, ångrar sig farao i sitt löfte om att de ska få ge sig iväg...
Moses blir uppmanad att sätta sin vandringstav i vattnet...och i och med det så delar sig vattnet...och skapar en gång rakt igenom havet...och genom röda havet vandrar de...
Efter kommer faraos soldater, och nu följer en ganska markaber del av berättelsen, det röda salta havet som tidigare delat sig sluter nu sig om soldaterna...
...medans israeliterna har tagit sig igenom till andra sidan...

Denna berättelse har alltid påmint mig om vår kamp att göra upp med det som är destruktivt i vårt liv.det som förtrycker oss...att vi ibland, gång på gång måste försöka ta oss i från det som gör oss ont...ibland är det vi sälva som hindrar oss att gå vidare...ibland är det andra - oberoende vilken "farao" vi möter så får vi iblan försöka gång på gång innan vi lyckas ge oss i väg...
Ibland känner vi oss för små att klara vårt liv...men då har vi våra systrar och bröder, som vandrar brevid oss...

Och när vi kommer till den punkten, då vi tar oss igenom röda havet, som här får vara en symbol för vår sorg och våra tårar...så kommer det en punt där vi tar oss i genom tårarna hav och kommer över på andra sidan, får soldaterna vara en symbol för det som förkrymper och förtrycker oss...

Men berätelsen slutar ju inte där... i 40 år vandrar de i öknen...innan de når sitt förlovade land...det är inte alltid som man efter tårarna, når sitt förlovada land... sin befrielse....Men en dag... så når vi det...
...och då menar jag inte att det förlovade landet är himmelen...utan... då vi finner försoning i våra liv här och nu...

...tänker att vår exodus, vår utvandrig, vår vandring genom tårarnas hav... sker gång på gång, flera gånger, genom vårt liv...

Vad är ditt "farao"?

Vad vill du bli befiad ifrån?

Vad vill du lämna bakom dig?

Sankta Theresas bön

Låt det idag finnas frid inom dig.

Må du lita på Gud att du är exakt var du är menad att vara.

Glöm inte bort de oändliga möjligheterna som föds från tro.

Må du använda de gåvorna som du har fått, och ge vidare den kärlek som har givits till dig.

Må du vara tillfreds i vetskapen om att du är ett Guds barn.

Låt den närvaron sätta sig i din kropp, och ge din själ friheten att sjunga, dansa, lovorda och älska.

Den finns där för oss alla.

Ditt liv - din film

Föreställe er en film som lila huset på prärien...Ja eller kanske inte...kommer ni i håg serien? Ja, ni som inte kommer i håg den eftersom ni är födda på 80-talet, 90-talet...Googla!

Men iallafall, tänk er en film...(skit i lila huset på prärien) stämningen är glad, lycklig, fylld av kärlek, ståkorkestern spelar...musiken ökar känslan av välbefinande är perfekt...man kan nästan lyft från soffan där man sitter...och kan nästan vilja hoppa in i tv rutan.
...åsså helt plötsligt, får DVD spat och hackar hysteriskt framåt...
(eller som när nålen på gramofonskivan hastigt dras bort....hastigt och utan förvarnning. Drrrichhhhhiiiiiis, ljudet skrapar och tjuter och blir tyst)

Allt vänder, allt blir tyst....känslan i kroppen... nej...inte nu... vad hände?

Ja, så är livet, helt plötsligt blir det disharmoni... men till skillnad från film är det bara att fortsätta sig i genom hackningarna...när harmonin plötsligt tystnar...
Med livet kan vi inte börja om....trycka på paus, spola fram...eller?

Kanske, kanske så kan vi börja om... när missförstånd, svårigheter och sorg drabbar oss...även om det inte är som på film... att allt ser exakt lika dant ut....hur många gånger man än börjar om, så blir skurken skurk, den goda blir god....
I verkliga livet, finns det inga skurkar och ingen "den goda", livet är mer varierat, mer färglatt än så... och i verkligheten skrivs handlingen, just i detta nu...

Kanske, kanske vi kan trycka på paus....när livet och tankarna känns för mycket...även om det inte är som på film, där allt verkligen stannar upp för en stund...och där jag själv har makten att trycka på paus eller play (om man inte lever med tonårsbarn förstås....då har de oftast makten över fjärkontollerna)
I verkliga livet kan vi ta små andningspauser och gå in i oss själva, stanna upp o tänka, vart är jag o vart är jag på väg? Men det är inte alltid som vi kan bestämma över paus och play....

Kanske, kanske kan vi spola framåt...när vi vill komma fram i handlingen lite fortare...även om det inte är som på film...att vi verkligen kan snabbspola vissa avsnitt...
I verkliga livet måste vi leva just här och nu... varje avsnitt som kommer oss till mötes...men ingen kan någonsin få oss att sluta drömma....

Ditt liv - din film... utan möjlighet till omspel.
Ditt liv - din film. Fylld med musik, med glädje, med spännning, med liv, med död, med korruption, med...
...ja, säg du?

Vad handlar ditt liv om? Din film? Vågar du trycka på play?

Gabriellas sång

Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv

[Text: Py Bäckman Musik: Stefan Nilson]


Att låna ord är bra...

Sånger som med sin ton och text - fyller ens väsen och jag blir ett med låten och texten. Musiken där toner och pauser formar helheten. Där texten, skapar en till dimmention.

Tänker på pausen i ett musik stycke - utan dem skulle vi inte kunna urskillja låten....
Tänker på pausen i mitt liv - utan den skulle jag inte kunna urskilja livet...

Det är nu som livet är mitt och jag har fått en stund här på jorden... med toner, med paus, med text.
Jag har aldrig glömt vem jag var, jag har bara låtit mig sova, kanske hade jag inget val - bara viljan att stanna kvar...
...jag vill känna att jag lever...
Ibland kanske vi måste sova, gå i ide, ta en paus...
...för att livets sång ska kunna höras...
Text, toner och paus - vårt liv - här och nu.
Jag vill känna att jag lever all den tid jag har...
Jag vill känna att jag levt mitt liv...

Vill du känna att du levt ditt?

Välsignelse för dagen som kommer

Må den dimmiga gryningens Gud väcka dig.

Må den uppstigande solens Gud resa dig upp.

Må morgonhimelens Gud sända dig på din väg.

Må middagstidens Gud förnya din styrka.

Må aftonens Gud föra dig hem igen.

Må solnedgångens Gud glädja din blick.

Må skymningens gud göra dig stilla.

Må kvällsmörkrets Gud ge dig frid.

Må Gud välsigna dig-

soluppgång och solnedgång,

alfa och omega.

början och slutet,

Fader, Son och den helige Anden,

Skaparen, befriaren och livgiveren.

Världen har rämnat.

Världen har rämnat.
Själen är stum.
Saknadens smärta söker sitt rum.
Vredens och sorgens klagande ljud
stiger ur djupen: Varför, o Gud?

Famlande ropar vi i vår nöd:
Varför möts mitt liv av meningslös död?
Vanmaktens frågor dröjer sig kvar.
skingra vårt mörker, ge livet svar.

Tänd i oss ljuset, ljuset som bär.
Bär oss igonom skuggornas här.
Du som är i oss mer än vårt jag,
famna oss när vår tillit är svag.

Ge livet mening ännu en gång,
ge åter ton åt livsviljans sång.
Lär oss att leva varsamt
och varmt,
ty blott i kärlek levs livet sant.

[Ur bönboken tradition och liv, bön 1364 Per Harling)


Ibland är det inte alltid den fysisk döden som får oss att vakna...
Jag pratar om vi som står kvar, lever kvar här i detta livet...

...Ja, om vi själva dör den fysiska döden, är det oss fördolt om vi vaknar, uppstår, dansar, lever, kommer till ett paradis eller ett helvete eller ett tillstånd...ja, det är oss fördolt, med inte bortom nyfikenhet och en nödvändighet att tänka kring, fundera kring och våga möta...
...möta tankarna om den egna fysiska döden och vad man tror händer eller kanska snarare vad man hoppas och tror händer när vi dör.

Men den fysiska döden som drabbar våra nära och kära kan få vår värld att rämna. Tomrummet, vanmakten, sorgen.
Samtidigt växer kanske livsviljans sång just då...
Vi ser männsikor i vår närhet på ett annat sett (och antagligen ser även de oss på ett annat sätt, döden brukar ha den påverkan, lika så svår sjukdom, människor ser på en på ett annat sätt, ibland är det på ett bra sätt...ibland på ett mindre bra...)

Men ibland är det inte alltid den fysiska döden som får oss att vakna....
kanske är det livet själv...
När livets blick förändras, när jag tvingas eller väljer byta och ändra position - förändras mitt fokus och jag ser en annan värld. En annan verklighet.

Människor passerar våra liv och lämnar avtryck - vi vaknar.
Vi vänder blicken på något vi inte sett förrut - vi vaknar.
Vi blir tacksamma över det vi har, när vi förlorat något som varit vikitgt - vi vaknar.

Det är inte alltid en fysisk människa vi förlorar.
Kanske förlorar vi vårt jobb...
Kanske förlorar vi en relation...
Kanske förlorar vi vårt ansikte...
Kanske förlorar vi vårt hem...
Kanske förlorar vi våra barn...
Kanske förlorar vi vårt sociala sammanhang
Kanske vi förlorar...

När vi gör det, hoppas jag att ljuset ska tändas inom oss.
att Gud ska famna oss när vår tillit är svag.
att Gud ska ge livet mening.
att Gud åter igen ska ge ton till livsviljans sång.

att vi sida vid sida kan leva varsamt och varmt...
att vi i våra egna relationer värnar om varndra, vårt samspel med varandra...
att vi ser och hör varandra i vår saknad, sorg och längtan. I vår vanmakt och bräcklighet.

För blott i kärlek levs livet sant...och blott i det öppna har du din möjlighet....

Planerat planlöst åkande

Det till synes för mitt otränade öga, som såg ut som ett planlöst åkande, var i självaverket stategiskt och väl genomtänkt...Skären gick snabbt på isen, pucken lika så, tacklingar, testosteron, skrik och rop och ramsor - Hockymatch Timrå-Modo. Idrottens littugi fachinerade mig... Väl inne i arenan med 6000st människor till viste jag inte vad jag skulle fästa blicken på, publicken eller hockyspelarna eller bara på domarna, eller kanske på mannen där mitt i publikhavet som högröd i ansikte skriker att Timså spelar som fittor.
Tänker i mitt stilla sinne att detta är inte rätt forum för mig att fronta honom och säga:
- Ja, visst spelar dom bra!Det enda som skulle hända var att jag skulle dela hans högröda ansiktsfärg...i formen utav den blodpöl jag kommer att befinna mig i....efter att han slagit ner mig...
Helt plötsligt händer det något, delar av publiken gör tecken, för mig helt okända, domaren gör lika så...och så blir det utvisning, under jubel och bua-rop.

Spelet fortsätter, massor händer hela tiden, ramsor, osämjor, ifrågasättningar, mål chanser...och så händer det - Timrå gör mål.Helt plötsligt börjar arenan koka, händer åker upp i luften och ramssor ropas synkande inne i arenan...Så långt är jag med... när Timrå gör mål (som jag förstår är det lag som jag torde heja på) reser vi oss klappar tacktfullt och hänger med i ramsan som just för tillfället väljs (här finns en si så där fem att välja mellan, detta från en novis öron och ögon) Denne tas upp av klacken, den som tacktfullt leder rop och ramsor och rytm.

Även om vi inte har 6000st människor på våra arenor där jag jobbar, kanske på sin höjd 15st så vet vi när vi ska stå och ropa (läs: stilla läsa med) vår hejaramsa, kanske väljer vi ramsan som vi kallar trosbekänelsen... Här är det ju ganska lätt som novis att se var man sitter och står, man följer liksom de som kan...liksom jag på hocky matchen ganska snabbt fatta galoppen...Jag lärde mig ganksa snart vart jag skulle sitta och stå och klappa...Sen kom det ju till en massa... ord jag inte förstog, rörelser och gester som betydde något - men vad?

Marchen som för mig påminde om röelsen och pulsen som finns inne i en välfyld frikyrka - med händer i luften och rörelse som ser så spontan ut men alltid sker på given signal - och självklart vad skulle man annars göra om det blir mål för det laget man själv hejar på om inte ställa sig upp och tjuta, jubla och klappa?!?!!Så där, på min första hochymatch på en arena, fylldes jag av förundran, av spelet som spelas - i dubbel bemärkelse. Av testosteronet som låg i luften och som jag är övertygad om att det smittar...Av leken och allvaret.

Ja och ja, jag blev lite bitten - ja, jag drogs med...Tänker på en bok jag läste under utbildningen, hur man skapat en sekt, där man väntade på Elvis återkomst, där man under året kläde sig i olika färger, beroende på vilken färg på kläderna Elvis hade haft under vissa uppträdande, man hade under sinna samnakommster och sermonier, rörelser (hämtade och inspirerade av Elvis själv) och läste och sjöng texter, som såg som heliga...

Tänker: Om jag tror att testosteron smittar - Gör fundamentalism okså det... eller om en grupp människor är väldigt karismatiska...Eller är det bara att man dras med i själva stunden?Finns det olika människotyper - det var ju inte alla där inne på arenan som högröda i ansiktet skrek att Timrå spelade som fittor...
Det är inte alla som faller ner på golvet i trans....

Men hur som helst, så dras vi med, mer eller mindre och hur som helst är gemensam en mäktig våg och kraft som kan förena...och hur som helst så kan det uppstå konflikter när det finns gemenskap som inte släpper in den som inte tänker lika...och hur som helst så skapar människan alltid seder, rörelser, kontexter- där hon får ge uttryck för engagemang...

Sen får man bara hoppas att engegemanget stannar där och inte blir till en drivkratft att förstöra och förgöra det som befinner sig i samspel med ens engagemang, ens hockylag eller frikyrka eller vad man än må tillhöra....