Världen har rämnat.

Världen har rämnat.
Själen är stum.
Saknadens smärta söker sitt rum.
Vredens och sorgens klagande ljud
stiger ur djupen: Varför, o Gud?

Famlande ropar vi i vår nöd:
Varför möts mitt liv av meningslös död?
Vanmaktens frågor dröjer sig kvar.
skingra vårt mörker, ge livet svar.

Tänd i oss ljuset, ljuset som bär.
Bär oss igonom skuggornas här.
Du som är i oss mer än vårt jag,
famna oss när vår tillit är svag.

Ge livet mening ännu en gång,
ge åter ton åt livsviljans sång.
Lär oss att leva varsamt
och varmt,
ty blott i kärlek levs livet sant.

[Ur bönboken tradition och liv, bön 1364 Per Harling)


Ibland är det inte alltid den fysisk döden som får oss att vakna...
Jag pratar om vi som står kvar, lever kvar här i detta livet...

...Ja, om vi själva dör den fysiska döden, är det oss fördolt om vi vaknar, uppstår, dansar, lever, kommer till ett paradis eller ett helvete eller ett tillstånd...ja, det är oss fördolt, med inte bortom nyfikenhet och en nödvändighet att tänka kring, fundera kring och våga möta...
...möta tankarna om den egna fysiska döden och vad man tror händer eller kanska snarare vad man hoppas och tror händer när vi dör.

Men den fysiska döden som drabbar våra nära och kära kan få vår värld att rämna. Tomrummet, vanmakten, sorgen.
Samtidigt växer kanske livsviljans sång just då...
Vi ser männsikor i vår närhet på ett annat sett (och antagligen ser även de oss på ett annat sätt, döden brukar ha den påverkan, lika så svår sjukdom, människor ser på en på ett annat sätt, ibland är det på ett bra sätt...ibland på ett mindre bra...)

Men ibland är det inte alltid den fysiska döden som får oss att vakna....
kanske är det livet själv...
När livets blick förändras, när jag tvingas eller väljer byta och ändra position - förändras mitt fokus och jag ser en annan värld. En annan verklighet.

Människor passerar våra liv och lämnar avtryck - vi vaknar.
Vi vänder blicken på något vi inte sett förrut - vi vaknar.
Vi blir tacksamma över det vi har, när vi förlorat något som varit vikitgt - vi vaknar.

Det är inte alltid en fysisk människa vi förlorar.
Kanske förlorar vi vårt jobb...
Kanske förlorar vi en relation...
Kanske förlorar vi vårt ansikte...
Kanske förlorar vi vårt hem...
Kanske förlorar vi våra barn...
Kanske förlorar vi vårt sociala sammanhang
Kanske vi förlorar...

När vi gör det, hoppas jag att ljuset ska tändas inom oss.
att Gud ska famna oss när vår tillit är svag.
att Gud ska ge livet mening.
att Gud åter igen ska ge ton till livsviljans sång.

att vi sida vid sida kan leva varsamt och varmt...
att vi i våra egna relationer värnar om varndra, vårt samspel med varandra...
att vi ser och hör varandra i vår saknad, sorg och längtan. I vår vanmakt och bräcklighet.

För blott i kärlek levs livet sant...och blott i det öppna har du din möjlighet....