Denna blogg flyttar till http://prastenfilosoferar.wordpress.com/
Flyttar på grund av att jag hittat en platform som passar mig bättre, men sök dig vidare så hittar du kanske det du söker.
Bloggen mellan himmel och jord kommer fortsätta bjuda på tankar och funderingar över livet och information om aktuella händelser och tider om tex konfirmations träffar, svenska kyrkans unga och annat som händer i församlingen!
lördag 12 september 2009
tisdag 14 juli 2009
Sänd mig
Söndagen som har passerat oss - Apostladagen, med temat sänd mig är en text som är hämtad ur Lukasevengeliet och berättelsen handlar hur Jesus befinner sig vid Genesaretssjö och ber Simon ro ut en bit med sin båt för att Jesus ska kunna undervisa folket som var på stranden.
Efter han undervisat bad han fiskarna att "ro ut på djupt vatten och lägg näten där". Fiskarna som hållt på utan fiskelycka hela morgonen protesterar med gör det ändå och får upp så mycket fisk att båtarna håller på att sjunka. Simon och de andra fylls med bävan inför händelsen och vill att jesus ska lämna dem efter som de är syndra. Jesus svarar " Var inte rädd. från denna dag ska du fånga människor"
(Fritt berättar ur Luk 5:1-11)
Att kasta näten på djupt vatten
(vilket egentligen var ovanligt på den tiden, eftersom man oftast fiskade i grunt vatten)
Ibland måste vi ge oss ut på djupt vatten för att se om livet bär...
Och oftast så bär det och vi kan fånga fisk dvs fånga det som för oss just då är matnyttigt för oss...
Och när vi får det vi behöver - kan vi för en stund drabbas av tanken/rädslan - är detta på riktigt eller kommer jag förlora allt detta...Livet känns för bra för att vara sant...
eller
så förkrymper vi våra liv och tänker - Jag är inte värd detta och med kritisk blick granskar vi oss själva...
När Simon fyldes utav bävan säger Jesus till honom:
" Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor" De rode i land och lämnade allt och följde honom.
Sänd mig.
Vad innebär det att Gud sänder dig?
När senast kändes det som du ”fiskade” efter energi, inspiration och glädje – men kände att fisket gick trögt och utan resultat?
När senast kastade du dig ut på djupt vatten?
När senast drabbade rädslan dig att du kännde att du inte är värd det du får, i glädje, inspiration och energi?
När senast blev du rädd för att förlora allt?
Vem skulle du vara om du förlorade din bil, din båt, ditt hus, din dator, telefon…?
Vem skulle du vara om du förlorade dina nära och kära?
När senast utmanade du rädslan och följde ditt hjärta?
Gud sänder dig – genom ditt hjärtas röst…
När vi ger oss ut på djupt vatten, när vi ger oss ut på det som känns ovisst och ovant – kan vi få nytt perspektiv – och ge oss ut på en vandring som vi sent ska glömma…
Och vi gör det inte själva, resan vi ger oss ut på är en resa i samspel med medmänniskor runt omkring.
En resa där själarnas gemenskap får oss att växa och inspireras – samtidigt i en växelverkan med andra…
Att möta sig själv, sitt hjärtas sång är att kasta sig ut på djupt vatten...som kanske leder till att vi kan lämna det som hindrar oss från att möta oss själva och som hindrar oss att följa vårt hjärtas röst...
Ditt hjärtas röst viskar – sänd mig…
Gud viskar i ditt hjärta – jag sänder dig – var inte rädd...
Gud viskar i ditt hjärta – jag sänder dig att vara medmänniska….
...kasta näten på djupt vatten...
Efter han undervisat bad han fiskarna att "ro ut på djupt vatten och lägg näten där". Fiskarna som hållt på utan fiskelycka hela morgonen protesterar med gör det ändå och får upp så mycket fisk att båtarna håller på att sjunka. Simon och de andra fylls med bävan inför händelsen och vill att jesus ska lämna dem efter som de är syndra. Jesus svarar " Var inte rädd. från denna dag ska du fånga människor"
(Fritt berättar ur Luk 5:1-11)
Att kasta näten på djupt vatten
(vilket egentligen var ovanligt på den tiden, eftersom man oftast fiskade i grunt vatten)
Ibland måste vi ge oss ut på djupt vatten för att se om livet bär...
Och oftast så bär det och vi kan fånga fisk dvs fånga det som för oss just då är matnyttigt för oss...
Och när vi får det vi behöver - kan vi för en stund drabbas av tanken/rädslan - är detta på riktigt eller kommer jag förlora allt detta...Livet känns för bra för att vara sant...
eller
så förkrymper vi våra liv och tänker - Jag är inte värd detta och med kritisk blick granskar vi oss själva...
När Simon fyldes utav bävan säger Jesus till honom:
" Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor" De rode i land och lämnade allt och följde honom.
Sänd mig.
Vad innebär det att Gud sänder dig?
När senast kändes det som du ”fiskade” efter energi, inspiration och glädje – men kände att fisket gick trögt och utan resultat?
När senast kastade du dig ut på djupt vatten?
När senast drabbade rädslan dig att du kännde att du inte är värd det du får, i glädje, inspiration och energi?
När senast blev du rädd för att förlora allt?
Vem skulle du vara om du förlorade din bil, din båt, ditt hus, din dator, telefon…?
Vem skulle du vara om du förlorade dina nära och kära?
När senast utmanade du rädslan och följde ditt hjärta?
Gud sänder dig – genom ditt hjärtas röst…
När vi ger oss ut på djupt vatten, när vi ger oss ut på det som känns ovisst och ovant – kan vi få nytt perspektiv – och ge oss ut på en vandring som vi sent ska glömma…
Och vi gör det inte själva, resan vi ger oss ut på är en resa i samspel med medmänniskor runt omkring.
En resa där själarnas gemenskap får oss att växa och inspireras – samtidigt i en växelverkan med andra…
Att möta sig själv, sitt hjärtas sång är att kasta sig ut på djupt vatten...som kanske leder till att vi kan lämna det som hindrar oss från att möta oss själva och som hindrar oss att följa vårt hjärtas röst...
Ditt hjärtas röst viskar – sänd mig…
Gud viskar i ditt hjärta – jag sänder dig – var inte rädd...
Gud viskar i ditt hjärta – jag sänder dig att vara medmänniska….
...kasta näten på djupt vatten...
måndag 29 juni 2009
Konfirmation 09
Åter en vecka på Camp Change...
En vecka med äventyr...
En vecka med utmaningar...
En vecka med underbara konfirmander...
En vecka fylld med möten...
En vecka fylld med förtroenden...
En underbar vecka.
Nu är konfirmationsåret slut och det är med vemod och en tår i ögat jag önskar dem allt gott på färden och att jag hoppas att vi ses (ofta) igen...
Önskar att de ska veta att de är säkrade av mig och Gud, när de ger sig ut på den största utmaningen av dem alla, resan de redan rest ett tag - livet. Att jag finns där med en hjälpande hand och uppmuntrande ord och örnon som vill lyssna.
Skickar med dem några ord på vägen:
Tala sanning
Håll det du lovar
Be om det du vill ha
Ta för dig av det du får med ge något tillbaka
Att ta beslut som är sant för dig, att säga ja eller nej efter ditt hjärtas röst, att både ge och ta emot, att ta emot en hjälpande hand, är inte alltid självklart och lätt eller att be om vad man behöver, vare sig det handlar om att någon ska skicka mjölken, räkna till tre innan man hoppar eller att be om en kram, när hjärtat gråter eller bara be om att någon ska lyssna på en...
Under vårt läger, satt vi i en cirkel, i en kåta, kring en sprakande läger eld, där skickades en fjäder runt och endast den som höll i fjädern fick prata...här fick vi vi utrymme att få prata och att bli lyssnade på...
Jag önskar att alla ska få en sånt utrymme... att få utrymme att summera dagen, berätta hur man mår och att människor lyssnar och uppskattar att göra det...vare sig det är kring en sprakande eld eller just mitt i vardagens göromål, mitt i livet, just här och nu...
Ja, så nu är de konfirmerade och jag önskar dem allt gott man kan önska en människa och kan bara säga att jag är såååå tacksam och priviligerad, för alla underbara möten och äventyr jag har fått dela med dom...TACK.
Här är dom föresten:
En vecka med äventyr...
En vecka med utmaningar...
En vecka med underbara konfirmander...
En vecka fylld med möten...
En vecka fylld med förtroenden...
En underbar vecka.
Nu är konfirmationsåret slut och det är med vemod och en tår i ögat jag önskar dem allt gott på färden och att jag hoppas att vi ses (ofta) igen...
Önskar att de ska veta att de är säkrade av mig och Gud, när de ger sig ut på den största utmaningen av dem alla, resan de redan rest ett tag - livet. Att jag finns där med en hjälpande hand och uppmuntrande ord och örnon som vill lyssna.
Skickar med dem några ord på vägen:
Tala sanning
Håll det du lovar
Be om det du vill ha
Ta för dig av det du får med ge något tillbaka
Att ta beslut som är sant för dig, att säga ja eller nej efter ditt hjärtas röst, att både ge och ta emot, att ta emot en hjälpande hand, är inte alltid självklart och lätt eller att be om vad man behöver, vare sig det handlar om att någon ska skicka mjölken, räkna till tre innan man hoppar eller att be om en kram, när hjärtat gråter eller bara be om att någon ska lyssna på en...
Under vårt läger, satt vi i en cirkel, i en kåta, kring en sprakande läger eld, där skickades en fjäder runt och endast den som höll i fjädern fick prata...här fick vi vi utrymme att få prata och att bli lyssnade på...
Jag önskar att alla ska få en sånt utrymme... att få utrymme att summera dagen, berätta hur man mår och att människor lyssnar och uppskattar att göra det...vare sig det är kring en sprakande eld eller just mitt i vardagens göromål, mitt i livet, just här och nu...
Ja, så nu är de konfirmerade och jag önskar dem allt gott man kan önska en människa och kan bara säga att jag är såååå tacksam och priviligerad, för alla underbara möten och äventyr jag har fått dela med dom...TACK.
Här är dom föresten:
onsdag 17 juni 2009
Lånade ord...
Kära vän,
Hur mår du?
Jag måste sända ett kort brev och tala om för dig hur
mycket jag älskar dig och bryr mig om dig.
Jag såg dig igår när du pratade med dina vänner.
Jag väntade hela dagen och hoppades att du skulle vilja prata
med mig också.
När kvällen närmade sig gav jag dig en solnedgång
för att avsluta din dag.
Och en stilla vind för att ge dig vila.
Och jag väntade.
Du kom aldrig.
O, ja det gör ont – men jag älskar dig ändå,
därför att jag är din vän.
Jag såg när du somnade igår kväll och längtade efter att få röra din panna.
Så lät jag månsken falla på din kudde och ditt ansikte.
Jag väntade igen och önskade komma till sig så vi kunde prata.
Jag har många gåvor till dig.
Du vaknade lite senare och rusade upp.
Mina tårar var i regnet.
Du ser ledsen ut idag – så alldeles ensam.
Det gör ont i mitt hjärta för jag förstår.
Mina vänner gör mig ledsen och sårar mig många gånger också.
Men jag älskar dig.
O, om du bara ville lyssna på mig.
Jag försöker att tala om för dig att jag älskar dig genom den blå skyn.
Och i det lugna sköna gräset.
Jag viskar det i löven på träden och andas det i blommornas färger.
Jag ropar till dig genom bergforsarna och ger fåglarna kärlekssånger att sjunga.
Jag omsluter dig med mitt varma solsken, och parfyrmerar luften med mitt väsen.
Min kärlek till dig är djupare än havet, och större än din största önskan och ditt
största behov.
O, om du visste hur jag längtar efter att få vara tillsammans med dig, och få
prata med dig.
Vi kunde tillbringa evigheten tillsammans i himlen.
Jag vet hur svårt det är på denna jorden.
Jag vet verkligen det och jag vill hjälpa dig.
Jag vill att du ska möta min Far.
Han vill också hjälpa dig.
Sådan är min Far förstår du.
Bara ropa på mig – Fråga mig – Prata med mig.
O, snälla glöm mig inte.
Jag har så mycket jag vill dela med dig.
Okey, jag vill inte störa dig längre.
Du är fri att välja mig.
Du får själv avgöra.
Jag har valt Dig och därför väntar jag – eftersom
JAG ÄLSKAR DIG.
Din vän Jesus
Källa okänd
Hur mår du?
Jag måste sända ett kort brev och tala om för dig hur
mycket jag älskar dig och bryr mig om dig.
Jag såg dig igår när du pratade med dina vänner.
Jag väntade hela dagen och hoppades att du skulle vilja prata
med mig också.
När kvällen närmade sig gav jag dig en solnedgång
för att avsluta din dag.
Och en stilla vind för att ge dig vila.
Och jag väntade.
Du kom aldrig.
O, ja det gör ont – men jag älskar dig ändå,
därför att jag är din vän.
Jag såg när du somnade igår kväll och längtade efter att få röra din panna.
Så lät jag månsken falla på din kudde och ditt ansikte.
Jag väntade igen och önskade komma till sig så vi kunde prata.
Jag har många gåvor till dig.
Du vaknade lite senare och rusade upp.
Mina tårar var i regnet.
Du ser ledsen ut idag – så alldeles ensam.
Det gör ont i mitt hjärta för jag förstår.
Mina vänner gör mig ledsen och sårar mig många gånger också.
Men jag älskar dig.
O, om du bara ville lyssna på mig.
Jag försöker att tala om för dig att jag älskar dig genom den blå skyn.
Och i det lugna sköna gräset.
Jag viskar det i löven på träden och andas det i blommornas färger.
Jag ropar till dig genom bergforsarna och ger fåglarna kärlekssånger att sjunga.
Jag omsluter dig med mitt varma solsken, och parfyrmerar luften med mitt väsen.
Min kärlek till dig är djupare än havet, och större än din största önskan och ditt
största behov.
O, om du visste hur jag längtar efter att få vara tillsammans med dig, och få
prata med dig.
Vi kunde tillbringa evigheten tillsammans i himlen.
Jag vet hur svårt det är på denna jorden.
Jag vet verkligen det och jag vill hjälpa dig.
Jag vill att du ska möta min Far.
Han vill också hjälpa dig.
Sådan är min Far förstår du.
Bara ropa på mig – Fråga mig – Prata med mig.
O, snälla glöm mig inte.
Jag har så mycket jag vill dela med dig.
Okey, jag vill inte störa dig längre.
Du är fri att välja mig.
Du får själv avgöra.
Jag har valt Dig och därför väntar jag – eftersom
JAG ÄLSKAR DIG.
Din vän Jesus
Källa okänd
torsdag 14 maj 2009
lördag 11 april 2009
Det beror på vems händer det är
En basketboll i mina händer är värd en hundralapp.
En basketboll i Michael Jordans händer är värd flera miljoner.
Det beror på vems händer det är.
En tennisracket i mina händer är värdelös.
En tennistacket i Pete Sampras händer är en världsmästartitel.
Det beror på vems händer det är.
Två fiskar och fem bröd i mina händer är matsäck för ett par personer.
Två fiskar och fem bröd i Jesus händer mättar fem tusen.
Det beror på vems händer det är.
Några spikar i mina händer kan bli en trädkoja.
Två spikar i Jesus händer räddar världen.
Det beror på vems händer det är.
Så lägg din oro
dina bekymmer,
dina rädslor,
dina förhoppningar,
dina familj,
dina vänner och dig själv
i Guds händer.
Där kan du vila tryggt
onsdag 1 april 2009
Nära vill jag leva
Gud i dina händer vilar jag i tro, vilar i din värme och din ro.
Varje brustet hjärta, varje skadad själ famnar du i nåd och gör den hel.
Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din kärlek kan min kärlek gro.
Gud i dina händer vilar jag i bön, växer glädjens tro och hoppets frön.
Du har oss försonat: Jesu Kristi död räddar oss till liv i överflöd.
Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din kärlek kan min kärlek gro.
Gud i dina händer får jag gråta ut, gråten delar du tills den tar slut.
Gud, du känner ondskan i din egen kropp. Att du delar smärtan ger mig hopp.
Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din kärlek kan min kärlek gro.
Gud i dina händer lägger jag mig ned. När jag går till vila är du med.
Dina händer bär mig genom rum och tid. Jag förblir i ljuset i din frid.
Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din kärlek kan min kärlek gro.
ps 769
Jag vill leva nära livet.
Jag vill leva nära mig själv.
Jag vill leva nära andra.
Jag vill leva nära Gud.
Jag vill leva nära sanningen.
Nära, så att jag ser...
Nära så att jag känner...
Nära så att jag förstår...
Nära så att jag vågar...
Varje brustet hjärta, varje skadad själ famnar du i nåd och gör den hel.
Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din kärlek kan min kärlek gro.
Gud i dina händer vilar jag i bön, växer glädjens tro och hoppets frön.
Du har oss försonat: Jesu Kristi död räddar oss till liv i överflöd.
Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din kärlek kan min kärlek gro.
Gud i dina händer får jag gråta ut, gråten delar du tills den tar slut.
Gud, du känner ondskan i din egen kropp. Att du delar smärtan ger mig hopp.
Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din kärlek kan min kärlek gro.
Gud i dina händer lägger jag mig ned. När jag går till vila är du med.
Dina händer bär mig genom rum och tid. Jag förblir i ljuset i din frid.
Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din kärlek kan min kärlek gro.
ps 769
Jag vill leva nära livet.
Jag vill leva nära mig själv.
Jag vill leva nära andra.
Jag vill leva nära Gud.
Jag vill leva nära sanningen.
Nära, så att jag ser...
Nära så att jag känner...
Nära så att jag förstår...
Nära så att jag vågar...
tisdag 17 mars 2009
För den här spelar det roll...
"Var femtonde sekund dör ett barn av bristen på rent vatten. Du kan göra något åt det. Engagera dig i fastekampanjen 2009, ge en gåva eller starta en egen insamling genom att fylla en hink." http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=192410
En sanning som kan vara nog så svår att ta in...
En sanning nog så svår att förstå...
En sanning inte så svår att göra något åt...
Tänker på berättelsen om den lila flickan som en tidig morgon skulle följa med sin pappa ut o springa... De sprang ner åt stranden, efter ett tag blev flickan trött och ville inte springa längre...
Hon stanade på vid strandkanten medans pappan fortsatte att spring sin jogging runda...
...när han kom springande tillbaka såg han hur hon ihärdigt slängde tillbaka snäckor som spolats upp på stranden efter tidvattnet...han ville förklara för henne vilken omöjlig och onödigt arbete hon hade framför sig...
När han kom fram tittar han på flickan och säger... det spelar ingen roll att du slänger i de där snäckorna... titta hela stranden är full av snäckor...
Flickan tittar upp på pappan...sen tittar hon på snäckan i sin hand och säger:
- För den här spelar det roll....
Men väldigt lite kan vi göra väldigt mycket, med mycket kan vi göra ännu mer... men du och jag kan glädja någon med våra små slantar...ett litet bidrag som får vår värld att bli litte mer rättvis och lite mer jämlik...
Om du vill göra skillnad kom till torget på Härnösand lördagen den 28 Mars mellan 11.00 - 14.00
För dom här spelar det roll....
lördag 14 mars 2009
Med förbundna ögon blir det lättare att se...
Vi står i en ring, vi får ögon förbundna. Vår uppgift är att vi ska ta oss tillbaka till samma position. Vi blir förflyttade och så säger de:
-Nu kan ni börja.
Jag får munkavel. Jag får inte säga något.
Gruppen som innan haft ett väldigt gott samarbete och klarat av övningarna riktigt bra, blev övningen helt plötsligt svår och utmanande, ja i bland till och med riktigt provocerande.
Vi har svårt att lyssna på varandra. Svårt att lyssna in omgivningen, för att hitta tillbaka till vår position.Vi står i cirkeln igen.
En ny uppgift:
- Hitta snöret som ligger åt nordost och gör en rektangel av det.
Uppgiften var spännande. Jag visste hur man gjorde, men jag hade munkavel, inga ord och ingen blick.
Att lyssna på varandra var svårt.
Att få med sig alla när man saknade ett sinne (eller två).
Vi klarade uppgiften och jag tror att vi alla lärde oss någonting på djupet.
Att verkligen lyssna är inte så lätt.
Ibland blir vi alla blinda, även om vi inte konkret får förbundna ögon, men livet gör i bland att blicken blir suddig och ofokuserad...ja, helt blinda blir vi ibland...
Då kan det vara svårt att stanna upp och lyssna...ibland förlorar vi förmågan att lyssna och vara kreativa att hitta andra sätt att komunisera...när vi inte hittar ord, så att andra förstår...
Att stanna upp, lyssna in, höra varandra...för att se på ett helt annat sätt...
Så där med förbundna ögon och med munkavel...öppnar sig en längtan efter att lyssna och en längtan att även andra ska lyssna på det man säger...Vare sig det handlar om en övning på ett konfirmations läger eller händelser i verkliga livet, här och nu...livet som bjuder på glädje, svårigheter, bräcklighet och möjlighet... så vill vi bli lyssnade på och ibland behöver vi lyssna mer...Med förbundna ögen, blir det lättare att se...det som inte alltid syns...
Med förbundna ögon kanske vi blir påminna om att se, känna och förstå det som inte alltid syns vid första anblicken...
-Nu kan ni börja.
Jag får munkavel. Jag får inte säga något.
Gruppen som innan haft ett väldigt gott samarbete och klarat av övningarna riktigt bra, blev övningen helt plötsligt svår och utmanande, ja i bland till och med riktigt provocerande.
Vi har svårt att lyssna på varandra. Svårt att lyssna in omgivningen, för att hitta tillbaka till vår position.Vi står i cirkeln igen.
En ny uppgift:
- Hitta snöret som ligger åt nordost och gör en rektangel av det.
Uppgiften var spännande. Jag visste hur man gjorde, men jag hade munkavel, inga ord och ingen blick.
Att lyssna på varandra var svårt.
Att få med sig alla när man saknade ett sinne (eller två).
Vi klarade uppgiften och jag tror att vi alla lärde oss någonting på djupet.
Att verkligen lyssna är inte så lätt.
Ibland blir vi alla blinda, även om vi inte konkret får förbundna ögon, men livet gör i bland att blicken blir suddig och ofokuserad...ja, helt blinda blir vi ibland...
Då kan det vara svårt att stanna upp och lyssna...ibland förlorar vi förmågan att lyssna och vara kreativa att hitta andra sätt att komunisera...när vi inte hittar ord, så att andra förstår...
Att stanna upp, lyssna in, höra varandra...för att se på ett helt annat sätt...
Så där med förbundna ögon och med munkavel...öppnar sig en längtan efter att lyssna och en längtan att även andra ska lyssna på det man säger...Vare sig det handlar om en övning på ett konfirmations läger eller händelser i verkliga livet, här och nu...livet som bjuder på glädje, svårigheter, bräcklighet och möjlighet... så vill vi bli lyssnade på och ibland behöver vi lyssna mer...Med förbundna ögen, blir det lättare att se...det som inte alltid syns...
Med förbundna ögon kanske vi blir påminna om att se, känna och förstå det som inte alltid syns vid första anblicken...
fredag 27 februari 2009
My Redeemer Lives
Vissa saker bara berör, går rakt in i livet, själen och kroppen och bosätter sig där... denna historia är en sån sak:
En dag frågar en son sin far: ”Pappa, springer du en maraton med mig?”
Pappan svarar: ”ja” och de springer sin första maraton tillsammans.
En annan dag frågar sonen sin far igen: ”Pappa, springer du en till maraton med mig?” och pappan svarar igen ”ja, min son”, de gör sin andra maraton tillsammans.
En dag frågar sonen sin far: ”Pappa, vill du göra Ironman tillsammans med mig?”
(4 km simning, 180 km cykling, 42 km löpning)
Och pappan svarar igen ”Ja”…
Och här kommer videon till denna historia: http://www.youtube.com/watch?v=VJMbk9dtpdY
Vackert. Stort. Underbart.
En dag frågar en son sin far: ”Pappa, springer du en maraton med mig?”
Pappan svarar: ”ja” och de springer sin första maraton tillsammans.
En annan dag frågar sonen sin far igen: ”Pappa, springer du en till maraton med mig?” och pappan svarar igen ”ja, min son”, de gör sin andra maraton tillsammans.
En dag frågar sonen sin far: ”Pappa, vill du göra Ironman tillsammans med mig?”
(4 km simning, 180 km cykling, 42 km löpning)
Och pappan svarar igen ”Ja”…
Och här kommer videon till denna historia: http://www.youtube.com/watch?v=VJMbk9dtpdY
Vackert. Stort. Underbart.
söndag 15 februari 2009
Agustinus
Överlåt det förflutna åt Guds barmhärtighet, nuet åt Guds kärlek och framtiden åt Guds beskydd."- Augustinus
SUM
I helgen har jag varit på SUM (stiftsungdomsmöte) Från Härnösands landsförsamlingar och Härnösands domkyrka var det 8 ungdomar som med stor förväntan åkte i väg till Sundsvall för att vara en helg med 130stycken ungdomar till. Vi sov i Åkersbergskolan, alldeles nära Kyrkans hus och G:a.
Här averkades olika aktivitere - Tex tävlingen - biskopens buckla. Frågor skulle besvarar och uppgifter uttföras.
Teater fick vi även vara med om under helgen - Abraham Ibrahim, en pjäs som handlade om likheter och olikheter mellan Islam och Kristendom. Musik var en annan händelse, vi fick möta afrikanska och latin amrekanska rytmer och toner, när vi fick pröva på att sjunga, dansa o klappa...
Många möten och massa massa mer hände... men en tanke fastnade under helgen, som jag skulle vilja lyfta fram här är dessa:
En man, jobbade hos en kejsare, kejsaren sa till sin tjänare...tills i morgon MÅSTE du komma på ett ord, en mening som jag ska använda mig av när det går bra för mig och när det går dåligt för mig. Har du inte kommit på något till i morgon, dödar jag dig.
Tjänaren gich hem till sin kärlek och delade med sig vad kejsaren hade sagt...
Vad ska jag säga? Jag kommer att bli dödad...
Kärleken sa:
- Jag vet vad du ska säga till kejsaren i morgon...
- Vad? Vad? frågade slaven....
- I morgon får du reda på det...
Nästa dag viskade kärleken orden och tjänaren gick till kejsaren...
- Nå vilka ord ger du mig? Vilka ord ger du mig till råd när det går dåligt för mig och när det går bra för mig? Frågade kejsaren sin tjänare...
Tjänaren svarade:
- "Det går över" är orden som jag ger dig...
Din lycka, din välgång, din glädje... det går över...
Din olycka, dina sorger, dina tårar....det går över...
Allt går över... var i den tid, du är.
.......
Den korta berättelsen berörde mig...
Helgen berörde mig...
Att få dela liv, att få dela upplevelser med människor ung som gammal....är ett privillegium, ett bonus inslag i mitt liv, i mitt jobb.
Att dela liv, tankar och tro...
Att se männsikor växa...
Att se människor, vara just det - människor...
Sången: I min Gud har jag funnit styrcka i min Herre har jag allt.... vaknar till liv och får ny innebörd...
Det är där i Gud jag får hämta kraften när orken försvinner....Det är där jag hämtar modet, när rädslan kommer på besök...
I min Gud har jag funnit styrkan... i min Herre har jag allt.
Här averkades olika aktivitere - Tex tävlingen - biskopens buckla. Frågor skulle besvarar och uppgifter uttföras.
Teater fick vi även vara med om under helgen - Abraham Ibrahim, en pjäs som handlade om likheter och olikheter mellan Islam och Kristendom. Musik var en annan händelse, vi fick möta afrikanska och latin amrekanska rytmer och toner, när vi fick pröva på att sjunga, dansa o klappa...
Många möten och massa massa mer hände... men en tanke fastnade under helgen, som jag skulle vilja lyfta fram här är dessa:
En man, jobbade hos en kejsare, kejsaren sa till sin tjänare...tills i morgon MÅSTE du komma på ett ord, en mening som jag ska använda mig av när det går bra för mig och när det går dåligt för mig. Har du inte kommit på något till i morgon, dödar jag dig.
Tjänaren gich hem till sin kärlek och delade med sig vad kejsaren hade sagt...
Vad ska jag säga? Jag kommer att bli dödad...
Kärleken sa:
- Jag vet vad du ska säga till kejsaren i morgon...
- Vad? Vad? frågade slaven....
- I morgon får du reda på det...
Nästa dag viskade kärleken orden och tjänaren gick till kejsaren...
- Nå vilka ord ger du mig? Vilka ord ger du mig till råd när det går dåligt för mig och när det går bra för mig? Frågade kejsaren sin tjänare...
Tjänaren svarade:
- "Det går över" är orden som jag ger dig...
Din lycka, din välgång, din glädje... det går över...
Din olycka, dina sorger, dina tårar....det går över...
Allt går över... var i den tid, du är.
.......
Den korta berättelsen berörde mig...
Helgen berörde mig...
Att få dela liv, att få dela upplevelser med människor ung som gammal....är ett privillegium, ett bonus inslag i mitt liv, i mitt jobb.
Att dela liv, tankar och tro...
Att se männsikor växa...
Att se människor, vara just det - människor...
Sången: I min Gud har jag funnit styrcka i min Herre har jag allt.... vaknar till liv och får ny innebörd...
Det är där i Gud jag får hämta kraften när orken försvinner....Det är där jag hämtar modet, när rädslan kommer på besök...
I min Gud har jag funnit styrkan... i min Herre har jag allt.
måndag 9 februari 2009
Det goda vinner alltid till sist....
Morgon är tidig, än så länge är morgonen lugn... Leken har pågått ett tag, på tv:en spelas för tusende gången Mumin och såpbubblorna...filmen har egentligen redan förlorat sitt intresse för de små...det är bara lilla M som då och då kommer och tittar...annars har leken tagit över...
Leken som ibland blir till allvar...rör sig hit o dit i drömmarnas lek och tanke...
Prinssesan E kommer då och då och berättar för mig vad som händer...
Vad lila M gör och säger... Vad "petshop" gillar och gör...
Aha säger jag... leken som pågår alldeles intill, jag i soffan de på golvet...
Vi klär ut oss!!! Utbrister lila M, jag ska vara häxa...
Storasyter visar med tålamod och ihärdighet hur man blir mest lik en häxa... efter som lilla M som inte vill ta på sig något som kliar, trots att det gör henne häxlik... inte vill ha det som gör henne "häxlik"
Lila M: Ajjjjj det Kliiiiiiiar...
E: Men vill du inte bli mest lik en häxa?
Lila M: Ajjjjjiiiij det kliiiiiiiiiiiar....
E: Men vill du inte vara lik en häxa...
Samspelet upprepar sig ungefär tio gånger till... efter tioende gången säger E:
- Jag kan vara häxa.
När kläderna är på E och M har blivit prinssesa i stället för häxa, säger M:
-ojjj vilken fin häxa....
Än så länge är morgonen lugn... då och då blir leken nästa allvar...Sporadiskat hör jag...E och M:s lek, leken som ibland övergår till allvar...
Det är inte alltid lätt att vara varken tre eller sex år, när man ska leka med varandra... och har så olika uppfattning om vad som är just lek....och allvar...
Häxan E säger i leken, att hon ska ta prinssesans M bäbis (Här hänger inte riktigt M med i leken, utan tycker bara att det är storasyster som tar hennes docka) E:s försök att leda lila syster "rätt" i leken, i den leken som E själv tycker är bra, rolig och rätt... lyckas kanske inte riktigt så som E vill:
Men prinssesan M vill inte att häxan E ska ta hennes docka.... det är allvar!
Efter ett antal försök av häxan E, att övertala att lekens rikting är att häxan skulle ta bäbis, inte lyckats, säger E:
Men M, det goda vinner alltid tillslut, så du kommer få tillbaka dockan, det goda segrar alltid till slut. (inte heller här är M med på noterna) Vilket får E att lite uppgivet säga:
- Ja, man jag är en snäll häxa då, så då är vi kompisar, så då behöver jag inte ta din bäbis....
Mmm det goda segrar alltid till slut...
Söndagens tema - Uppenbarelsens ljus - om ljuset som får symbolisera Jesus och hoppet...ljuset som alltid segrar/vinner över mörkret...
Jesus som säger "Jag är världens ljus, den som följer mig ska inte vandra i mörkret, utan ha världens ljus"
Hoppet - att det goda segrar alltid till slut...
Leken som blir till allvar....allvaret som blir till en lek...det goda som alltid segrar...
Så vare sig livet känns tugnt och allvarligt eller lekfullt och roligt...så kommer ljuset, hoppet och det goda segrar alltid till slut...
Även om leken/livet verkar vara oresonligt och oförstårligt (ja precis som man kan uppleva sin lekkamrat om man är tre och sex år...) så tänker jag på orden häxan E säger till sin lila syster:
Men det spelar ingen roll om jag tar den, det goda vinner alltid till sist...
Leken som ibland blir till allvar...rör sig hit o dit i drömmarnas lek och tanke...
Prinssesan E kommer då och då och berättar för mig vad som händer...
Vad lila M gör och säger... Vad "petshop" gillar och gör...
Aha säger jag... leken som pågår alldeles intill, jag i soffan de på golvet...
Vi klär ut oss!!! Utbrister lila M, jag ska vara häxa...
Storasyter visar med tålamod och ihärdighet hur man blir mest lik en häxa... efter som lilla M som inte vill ta på sig något som kliar, trots att det gör henne häxlik... inte vill ha det som gör henne "häxlik"
Lila M: Ajjjjj det Kliiiiiiiar...
E: Men vill du inte bli mest lik en häxa?
Lila M: Ajjjjjiiiij det kliiiiiiiiiiiar....
E: Men vill du inte vara lik en häxa...
Samspelet upprepar sig ungefär tio gånger till... efter tioende gången säger E:
- Jag kan vara häxa.
När kläderna är på E och M har blivit prinssesa i stället för häxa, säger M:
-ojjj vilken fin häxa....
Än så länge är morgonen lugn... då och då blir leken nästa allvar...Sporadiskat hör jag...E och M:s lek, leken som ibland övergår till allvar...
Det är inte alltid lätt att vara varken tre eller sex år, när man ska leka med varandra... och har så olika uppfattning om vad som är just lek....och allvar...
Häxan E säger i leken, att hon ska ta prinssesans M bäbis (Här hänger inte riktigt M med i leken, utan tycker bara att det är storasyster som tar hennes docka) E:s försök att leda lila syster "rätt" i leken, i den leken som E själv tycker är bra, rolig och rätt... lyckas kanske inte riktigt så som E vill:
Men prinssesan M vill inte att häxan E ska ta hennes docka.... det är allvar!
Efter ett antal försök av häxan E, att övertala att lekens rikting är att häxan skulle ta bäbis, inte lyckats, säger E:
Men M, det goda vinner alltid tillslut, så du kommer få tillbaka dockan, det goda segrar alltid till slut. (inte heller här är M med på noterna) Vilket får E att lite uppgivet säga:
- Ja, man jag är en snäll häxa då, så då är vi kompisar, så då behöver jag inte ta din bäbis....
Mmm det goda segrar alltid till slut...
Söndagens tema - Uppenbarelsens ljus - om ljuset som får symbolisera Jesus och hoppet...ljuset som alltid segrar/vinner över mörkret...
Jesus som säger "Jag är världens ljus, den som följer mig ska inte vandra i mörkret, utan ha världens ljus"
Hoppet - att det goda segrar alltid till slut...
Leken som blir till allvar....allvaret som blir till en lek...det goda som alltid segrar...
Så vare sig livet känns tugnt och allvarligt eller lekfullt och roligt...så kommer ljuset, hoppet och det goda segrar alltid till slut...
Även om leken/livet verkar vara oresonligt och oförstårligt (ja precis som man kan uppleva sin lekkamrat om man är tre och sex år...) så tänker jag på orden häxan E säger till sin lila syster:
Men det spelar ingen roll om jag tar den, det goda vinner alltid till sist...
torsdag 5 februari 2009
Jesus stillar stormen
Evangelitexten för Söndagen som varit var texten som handlar om hur Jesus stillar stormen... Hur Jesus ligger lugnt och stilla och sover, när havet rytter omkring båten och lärjungarna blir rädda och väcker honom och undrar varför han inte bryr sig om att de håller på att gå under....
Jesus vaknar...
Stillar stormen och säger åt vattnet att vara tyst...
Han frågar lärjungarna - Varför är ni rädda?
I våra liv stormar det ibland. I mitt liv stormar det ibland - då skriker jag till Gud - varför bryr du dig inte om att jag går under???!!!!
Mitt i stormen, när livet känns som om det är på bristningsgränsen - då tystnar den och vågorna lägger sig... ja, oftast kan jag se det i mitt liv... att det är så... att just när jag är på väg att brista, ge upp, inte orka mer...då kommer ljuset...
Då kan jag nästan hör Guds röst - Varför är du rädd?
Tänker på vad psalmer kan betyda - som psalmen: "Blott en dag ett ögonblick i sänder, vilken tröst vad än som kommer på. Allt ju villar i min Faders händer, skulle jag som barn väl ängslas då...//... som din dag så skall din kraft och vara, detta löfte gav han mig...Blott en dag, ett ögonblick i sänder..."
Mitt i stormen, när livet drabbar oss, möter oss, i stort eller smått...Vi går till vår första skoldag... vi blir kär för första gången, vi gör slut för första gången, vårt första jobb, vi blir uppsagda, vi gifter oss, vi skiljer oss, vi blir pensionärer, vi förlorar dem vi älskar... vi lever våra liv, vi vinner och förlorar, vi gläds och sörjer...Stormen blåser upp och vi tror att vi ska gå under...Stormen tystnar....och rädslan släpper för en stund sitt grepp om oss...
Blott en dag...ett ögonblick i sänder...som din dag är...så skall din kraft och vara...
Och när du tror att du ska gå under.... frågar Jesus dig: Varför är du rädd...
En stilla uppmaning och fråga om; Vad är det som gör dig rädd?
Vi ska inte fly det som gör oss rädda, utan möta det...
Och veta att just när allt känns hopplöst, som om att vi ska gå under...Stillar Jesus havet och vinden...
"I min Gud har jag funnit styrka i min Herre har jag allt, hon har öppnat för mig en väg och bytt min ängslan till jubel sång och bytt min ängslan till jubel sång."
fredag 30 januari 2009
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.
Vi frihet fick att bo där, gå och komma,att säga "ja" till Gud och säga "nej".
Guds kärlek är som stranden och som gräset,är vind och vidd och ett oändligt hem.
Vi vill den frihet där vi är oss själva,
den frihet vi kan göra något av,
som ej är tomhet men en rymd för drömmar,
en jord där träd och blommor kan slå rot.
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.
Och ändå är det murar oss emellan,
och genom gallren ser vi på varann.
Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar.
Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.
O döm oss, Herre, frisäg oss i domen.
I din förlåtelse vår frihet är.
Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar bland alla mänskor,
folk och raser här.
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.
Text Anders Frostenson 1968Musik: Lars Åke Lundberg 1968
Jag vill ge dig o Herre min lovsång
jag vill tacka med skönaste ord
för den kärlek och nåd som är gränslös
jag vill tacka för allt gott du gjort
Ingen annan är värd att besjungas
endast du Herre äger min sång
och i himmelens gyllene salar
skall jag prisa dig evighet lång
Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig
där var ton ska vara en hyllning dig bära
Och i dagar av glädje och dagar av sorg
vill jag leva var dag till din ära
Och om sången nå´n gång skulle tystna
eller störas av oro och strid,
Herre öppna på nytt mina ögon,
så jag ser att hos dig är min frid.
......
Våra liv - vår lovsång - vår hyllning till Gud.
Vårt liv - allt vi gör - en lovsång.
Våra ord - vår lovsång...
Ibland så sägs ord som får oss att växa...
Ibland så sägs ord som får oss att krympa...
Rakt in i själen studsar orden och där lever de om och skapar reda eller oreda...
De ord som skapar reda, är de som fylls med kärlek och omsorg, kärlek och värme...
De får studsa och dansa i själen...De får läka och göra gott...
Ord bygger upp...
Ord river ner...
Ord tolkas...
Ord sägs varje dag...
Ord...
Vad säger våra ord?
Vad fyller vi våra ord med?
Ändå är det murar oss emellan och genom gallren ser vi på varann, vårt fängelse är byggt med rädslans stenar, vår egen fångdräkt är vårt eget knutna jag...
Guds kärlek är som standen och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem...
...och om sången nån gång skulle tystna eller störas av oro och strid, Herre öppna på nytt mina ögon så jag ser att hos dig är min frid...
Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig, där var ton (vart ord) skall en hyllning till dig bära....
är vind och vidd och ett oändligt hem.
Vi frihet fick att bo där, gå och komma,att säga "ja" till Gud och säga "nej".
Guds kärlek är som stranden och som gräset,är vind och vidd och ett oändligt hem.
Vi vill den frihet där vi är oss själva,
den frihet vi kan göra något av,
som ej är tomhet men en rymd för drömmar,
en jord där träd och blommor kan slå rot.
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.
Och ändå är det murar oss emellan,
och genom gallren ser vi på varann.
Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar.
Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.
O döm oss, Herre, frisäg oss i domen.
I din förlåtelse vår frihet är.
Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar bland alla mänskor,
folk och raser här.
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.
Text Anders Frostenson 1968Musik: Lars Åke Lundberg 1968
Jag vill ge dig o Herre min lovsång
jag vill tacka med skönaste ord
för den kärlek och nåd som är gränslös
jag vill tacka för allt gott du gjort
Ingen annan är värd att besjungas
endast du Herre äger min sång
och i himmelens gyllene salar
skall jag prisa dig evighet lång
Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig
där var ton ska vara en hyllning dig bära
Och i dagar av glädje och dagar av sorg
vill jag leva var dag till din ära
Och om sången nå´n gång skulle tystna
eller störas av oro och strid,
Herre öppna på nytt mina ögon,
så jag ser att hos dig är min frid.
......
Våra liv - vår lovsång - vår hyllning till Gud.
Vårt liv - allt vi gör - en lovsång.
Våra ord - vår lovsång...
Ibland så sägs ord som får oss att växa...
Ibland så sägs ord som får oss att krympa...
Rakt in i själen studsar orden och där lever de om och skapar reda eller oreda...
De ord som skapar reda, är de som fylls med kärlek och omsorg, kärlek och värme...
De får studsa och dansa i själen...De får läka och göra gott...
Ord bygger upp...
Ord river ner...
Ord tolkas...
Ord sägs varje dag...
Ord...
Vad säger våra ord?
Vad fyller vi våra ord med?
Ändå är det murar oss emellan och genom gallren ser vi på varann, vårt fängelse är byggt med rädslans stenar, vår egen fångdräkt är vårt eget knutna jag...
Guds kärlek är som standen och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem...
...och om sången nån gång skulle tystna eller störas av oro och strid, Herre öppna på nytt mina ögon så jag ser att hos dig är min frid...
Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig, där var ton (vart ord) skall en hyllning till dig bära....
fredag 23 januari 2009
Vad jag sökte
vad jag sökte
vad jag fann
vad jag förlorade
vad jag vann
vad jag drömde om
att våga en dag
en hunger
en kraft
med mod jag aldrig haft
och ett ögonblick
jag inte är svag.
jag fruktar mitt imorgon
och ångrar mitt igår
medan elden bränner och havet slår
jag ritade i sanden
men vågorna kom
och svepte in över stranden
vad jag sökte
vad jag fann
vad jag förlorade
vad jag vann
var jag
Monolog om de verkliga sökarna
Du söker du… men tro mig, vi som verkligen söker vi finner aldrig något bestående eller verkligt. Våra liv är som skimärer, som irrbloss som yr och far och blixtrar till och slocknar. Vi försöker leva ett så anständigt liv vi kan, och vissa av oss lyckas lite grand, men andra inte ett dugg.
Ibland så möter vi människor som blir bestående, och åt dem reder vi ett litet bo i vårt hjärta och behåller dem där, och vi gör oss till skyddsänglar för dem, och hela tiden beder vi för dem
till Gud…
Ur ”Pensionat Oscar” av Jonas Gardell
vad jag fann
vad jag förlorade
vad jag vann
vad jag drömde om
att våga en dag
en hunger
en kraft
med mod jag aldrig haft
och ett ögonblick
jag inte är svag.
jag fruktar mitt imorgon
och ångrar mitt igår
medan elden bränner och havet slår
jag ritade i sanden
men vågorna kom
och svepte in över stranden
vad jag sökte
vad jag fann
vad jag förlorade
vad jag vann
var jag
Monolog om de verkliga sökarna
Du söker du… men tro mig, vi som verkligen söker vi finner aldrig något bestående eller verkligt. Våra liv är som skimärer, som irrbloss som yr och far och blixtrar till och slocknar. Vi försöker leva ett så anständigt liv vi kan, och vissa av oss lyckas lite grand, men andra inte ett dugg.
Ibland så möter vi människor som blir bestående, och åt dem reder vi ett litet bo i vårt hjärta och behåller dem där, och vi gör oss till skyddsänglar för dem, och hela tiden beder vi för dem
till Gud…
Ur ”Pensionat Oscar” av Jonas Gardell
Exodus
Exodus...uttåget...
Moses för sitt folk, på vandring från förtryck och fångenskap...flera gånger försöker de ge sig i väg... Gud kallar Moses, men han känner sig liten till uppgiften...och visst kan man förstå honom, han ska tala för sitt folk...han som stammar och har det jätte svårt att "tala" för sig, men Gud säger... din bror Aron...
Så... gång på försöker de ge sig i väg, Mose och Aron möter Farao...han lovar och brytter löfte gång på gång...
Men så ger de sig iväg... och de kommer till röda havet... där är det stopp och återigen, ångrar sig farao i sitt löfte om att de ska få ge sig iväg...
Moses blir uppmanad att sätta sin vandringstav i vattnet...och i och med det så delar sig vattnet...och skapar en gång rakt igenom havet...och genom röda havet vandrar de...
Efter kommer faraos soldater, och nu följer en ganska markaber del av berättelsen, det röda salta havet som tidigare delat sig sluter nu sig om soldaterna...
...medans israeliterna har tagit sig igenom till andra sidan...
Denna berättelse har alltid påmint mig om vår kamp att göra upp med det som är destruktivt i vårt liv.det som förtrycker oss...att vi ibland, gång på gång måste försöka ta oss i från det som gör oss ont...ibland är det vi sälva som hindrar oss att gå vidare...ibland är det andra - oberoende vilken "farao" vi möter så får vi iblan försöka gång på gång innan vi lyckas ge oss i väg...
Ibland känner vi oss för små att klara vårt liv...men då har vi våra systrar och bröder, som vandrar brevid oss...
Och när vi kommer till den punkten, då vi tar oss igenom röda havet, som här får vara en symbol för vår sorg och våra tårar...så kommer det en punt där vi tar oss i genom tårarna hav och kommer över på andra sidan, får soldaterna vara en symbol för det som förkrymper och förtrycker oss...
Men berätelsen slutar ju inte där... i 40 år vandrar de i öknen...innan de når sitt förlovade land...det är inte alltid som man efter tårarna, når sitt förlovada land... sin befrielse....Men en dag... så når vi det...
...och då menar jag inte att det förlovade landet är himmelen...utan... då vi finner försoning i våra liv här och nu...
...tänker att vår exodus, vår utvandrig, vår vandring genom tårarnas hav... sker gång på gång, flera gånger, genom vårt liv...
Vad är ditt "farao"?
Vad vill du bli befiad ifrån?
Vad vill du lämna bakom dig?
Moses för sitt folk, på vandring från förtryck och fångenskap...flera gånger försöker de ge sig i väg... Gud kallar Moses, men han känner sig liten till uppgiften...och visst kan man förstå honom, han ska tala för sitt folk...han som stammar och har det jätte svårt att "tala" för sig, men Gud säger... din bror Aron...
Så... gång på försöker de ge sig i väg, Mose och Aron möter Farao...han lovar och brytter löfte gång på gång...
Men så ger de sig iväg... och de kommer till röda havet... där är det stopp och återigen, ångrar sig farao i sitt löfte om att de ska få ge sig iväg...
Moses blir uppmanad att sätta sin vandringstav i vattnet...och i och med det så delar sig vattnet...och skapar en gång rakt igenom havet...och genom röda havet vandrar de...
Efter kommer faraos soldater, och nu följer en ganska markaber del av berättelsen, det röda salta havet som tidigare delat sig sluter nu sig om soldaterna...
...medans israeliterna har tagit sig igenom till andra sidan...
Denna berättelse har alltid påmint mig om vår kamp att göra upp med det som är destruktivt i vårt liv.det som förtrycker oss...att vi ibland, gång på gång måste försöka ta oss i från det som gör oss ont...ibland är det vi sälva som hindrar oss att gå vidare...ibland är det andra - oberoende vilken "farao" vi möter så får vi iblan försöka gång på gång innan vi lyckas ge oss i väg...
Ibland känner vi oss för små att klara vårt liv...men då har vi våra systrar och bröder, som vandrar brevid oss...
Och när vi kommer till den punkten, då vi tar oss igenom röda havet, som här får vara en symbol för vår sorg och våra tårar...så kommer det en punt där vi tar oss i genom tårarna hav och kommer över på andra sidan, får soldaterna vara en symbol för det som förkrymper och förtrycker oss...
Men berätelsen slutar ju inte där... i 40 år vandrar de i öknen...innan de når sitt förlovade land...det är inte alltid som man efter tårarna, når sitt förlovada land... sin befrielse....Men en dag... så når vi det...
...och då menar jag inte att det förlovade landet är himmelen...utan... då vi finner försoning i våra liv här och nu...
...tänker att vår exodus, vår utvandrig, vår vandring genom tårarnas hav... sker gång på gång, flera gånger, genom vårt liv...
Vad är ditt "farao"?
Vad vill du bli befiad ifrån?
Vad vill du lämna bakom dig?
måndag 19 januari 2009
Sankta Theresas bön
Låt det idag finnas frid inom dig.
Må du lita på Gud att du är exakt var du är menad att vara.
Glöm inte bort de oändliga möjligheterna som föds från tro.
Må du använda de gåvorna som du har fått, och ge vidare den kärlek som har givits till dig.
Må du vara tillfreds i vetskapen om att du är ett Guds barn.
Låt den närvaron sätta sig i din kropp, och ge din själ friheten att sjunga, dansa, lovorda och älska.
Den finns där för oss alla.
Ditt liv - din film
Föreställe er en film som lila huset på prärien...Ja eller kanske inte...kommer ni i håg serien? Ja, ni som inte kommer i håg den eftersom ni är födda på 80-talet, 90-talet...Googla!
Men iallafall, tänk er en film...(skit i lila huset på prärien) stämningen är glad, lycklig, fylld av kärlek, ståkorkestern spelar...musiken ökar känslan av välbefinande är perfekt...man kan nästan lyft från soffan där man sitter...och kan nästan vilja hoppa in i tv rutan.
...åsså helt plötsligt, får DVD spat och hackar hysteriskt framåt...
(eller som när nålen på gramofonskivan hastigt dras bort....hastigt och utan förvarnning. Drrrichhhhhiiiiiis, ljudet skrapar och tjuter och blir tyst)
Allt vänder, allt blir tyst....känslan i kroppen... nej...inte nu... vad hände?
Ja, så är livet, helt plötsligt blir det disharmoni... men till skillnad från film är det bara att fortsätta sig i genom hackningarna...när harmonin plötsligt tystnar...
Med livet kan vi inte börja om....trycka på paus, spola fram...eller?
Kanske, kanske så kan vi börja om... när missförstånd, svårigheter och sorg drabbar oss...även om det inte är som på film... att allt ser exakt lika dant ut....hur många gånger man än börjar om, så blir skurken skurk, den goda blir god....
I verkliga livet, finns det inga skurkar och ingen "den goda", livet är mer varierat, mer färglatt än så... och i verkligheten skrivs handlingen, just i detta nu...
Kanske, kanske vi kan trycka på paus....när livet och tankarna känns för mycket...även om det inte är som på film, där allt verkligen stannar upp för en stund...och där jag själv har makten att trycka på paus eller play (om man inte lever med tonårsbarn förstås....då har de oftast makten över fjärkontollerna)
I verkliga livet kan vi ta små andningspauser och gå in i oss själva, stanna upp o tänka, vart är jag o vart är jag på väg? Men det är inte alltid som vi kan bestämma över paus och play....
Kanske, kanske kan vi spola framåt...när vi vill komma fram i handlingen lite fortare...även om det inte är som på film...att vi verkligen kan snabbspola vissa avsnitt...
I verkliga livet måste vi leva just här och nu... varje avsnitt som kommer oss till mötes...men ingen kan någonsin få oss att sluta drömma....
Ditt liv - din film... utan möjlighet till omspel.
Ditt liv - din film. Fylld med musik, med glädje, med spännning, med liv, med död, med korruption, med...
...ja, säg du?
Vad handlar ditt liv om? Din film? Vågar du trycka på play?
Men iallafall, tänk er en film...(skit i lila huset på prärien) stämningen är glad, lycklig, fylld av kärlek, ståkorkestern spelar...musiken ökar känslan av välbefinande är perfekt...man kan nästan lyft från soffan där man sitter...och kan nästan vilja hoppa in i tv rutan.
...åsså helt plötsligt, får DVD spat och hackar hysteriskt framåt...
(eller som när nålen på gramofonskivan hastigt dras bort....hastigt och utan förvarnning. Drrrichhhhhiiiiiis, ljudet skrapar och tjuter och blir tyst)
Allt vänder, allt blir tyst....känslan i kroppen... nej...inte nu... vad hände?
Ja, så är livet, helt plötsligt blir det disharmoni... men till skillnad från film är det bara att fortsätta sig i genom hackningarna...när harmonin plötsligt tystnar...
Med livet kan vi inte börja om....trycka på paus, spola fram...eller?
Kanske, kanske så kan vi börja om... när missförstånd, svårigheter och sorg drabbar oss...även om det inte är som på film... att allt ser exakt lika dant ut....hur många gånger man än börjar om, så blir skurken skurk, den goda blir god....
I verkliga livet, finns det inga skurkar och ingen "den goda", livet är mer varierat, mer färglatt än så... och i verkligheten skrivs handlingen, just i detta nu...
Kanske, kanske vi kan trycka på paus....när livet och tankarna känns för mycket...även om det inte är som på film, där allt verkligen stannar upp för en stund...och där jag själv har makten att trycka på paus eller play (om man inte lever med tonårsbarn förstås....då har de oftast makten över fjärkontollerna)
I verkliga livet kan vi ta små andningspauser och gå in i oss själva, stanna upp o tänka, vart är jag o vart är jag på väg? Men det är inte alltid som vi kan bestämma över paus och play....
Kanske, kanske kan vi spola framåt...när vi vill komma fram i handlingen lite fortare...även om det inte är som på film...att vi verkligen kan snabbspola vissa avsnitt...
I verkliga livet måste vi leva just här och nu... varje avsnitt som kommer oss till mötes...men ingen kan någonsin få oss att sluta drömma....
Ditt liv - din film... utan möjlighet till omspel.
Ditt liv - din film. Fylld med musik, med glädje, med spännning, med liv, med död, med korruption, med...
...ja, säg du?
Vad handlar ditt liv om? Din film? Vågar du trycka på play?
söndag 18 januari 2009
Gabriellas sång
Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått
Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått
Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till
Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar
Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans
Jag vill känna att jag levt mitt liv
[Text: Py Bäckman Musik: Stefan Nilson]
Att låna ord är bra...
Sånger som med sin ton och text - fyller ens väsen och jag blir ett med låten och texten. Musiken där toner och pauser formar helheten. Där texten, skapar en till dimmention.
Tänker på pausen i ett musik stycke - utan dem skulle vi inte kunna urskillja låten....
Tänker på pausen i mitt liv - utan den skulle jag inte kunna urskilja livet...
Det är nu som livet är mitt och jag har fått en stund här på jorden... med toner, med paus, med text.
Jag har aldrig glömt vem jag var, jag har bara låtit mig sova, kanske hade jag inget val - bara viljan att stanna kvar...
...jag vill känna att jag lever...
Ibland kanske vi måste sova, gå i ide, ta en paus...
...för att livets sång ska kunna höras...
Text, toner och paus - vårt liv - här och nu.
Jag vill känna att jag lever all den tid jag har...
Jag vill känna att jag levt mitt liv...
Vill du känna att du levt ditt?
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått
Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått
Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till
Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar
Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans
Jag vill känna att jag levt mitt liv
[Text: Py Bäckman Musik: Stefan Nilson]
Att låna ord är bra...
Sånger som med sin ton och text - fyller ens väsen och jag blir ett med låten och texten. Musiken där toner och pauser formar helheten. Där texten, skapar en till dimmention.
Tänker på pausen i ett musik stycke - utan dem skulle vi inte kunna urskillja låten....
Tänker på pausen i mitt liv - utan den skulle jag inte kunna urskilja livet...
Det är nu som livet är mitt och jag har fått en stund här på jorden... med toner, med paus, med text.
Jag har aldrig glömt vem jag var, jag har bara låtit mig sova, kanske hade jag inget val - bara viljan att stanna kvar...
...jag vill känna att jag lever...
Ibland kanske vi måste sova, gå i ide, ta en paus...
...för att livets sång ska kunna höras...
Text, toner och paus - vårt liv - här och nu.
Jag vill känna att jag lever all den tid jag har...
Jag vill känna att jag levt mitt liv...
Vill du känna att du levt ditt?
lördag 17 januari 2009
Välsignelse för dagen som kommer
Må den dimmiga gryningens Gud väcka dig.
Må den uppstigande solens Gud resa dig upp.
Må morgonhimelens Gud sända dig på din väg.
Må middagstidens Gud förnya din styrka.
Må aftonens Gud föra dig hem igen.
Må solnedgångens Gud glädja din blick.
Må skymningens gud göra dig stilla.
Må kvällsmörkrets Gud ge dig frid.
Må Gud välsigna dig-
soluppgång och solnedgång,
alfa och omega.
början och slutet,
Fader, Son och den helige Anden,
Skaparen, befriaren och livgiveren.
torsdag 15 januari 2009
Världen har rämnat.
Världen har rämnat.
Själen är stum.
Saknadens smärta söker sitt rum.
Vredens och sorgens klagande ljud
stiger ur djupen: Varför, o Gud?
Famlande ropar vi i vår nöd:
Varför möts mitt liv av meningslös död?
Vanmaktens frågor dröjer sig kvar.
skingra vårt mörker, ge livet svar.
Tänd i oss ljuset, ljuset som bär.
Bär oss igonom skuggornas här.
Du som är i oss mer än vårt jag,
famna oss när vår tillit är svag.
Ge livet mening ännu en gång,
ge åter ton åt livsviljans sång.
Lär oss att leva varsamt
och varmt,
ty blott i kärlek levs livet sant.
[Ur bönboken tradition och liv, bön 1364 Per Harling)
Ibland är det inte alltid den fysisk döden som får oss att vakna...
Jag pratar om vi som står kvar, lever kvar här i detta livet...
...Ja, om vi själva dör den fysiska döden, är det oss fördolt om vi vaknar, uppstår, dansar, lever, kommer till ett paradis eller ett helvete eller ett tillstånd...ja, det är oss fördolt, med inte bortom nyfikenhet och en nödvändighet att tänka kring, fundera kring och våga möta...
...möta tankarna om den egna fysiska döden och vad man tror händer eller kanska snarare vad man hoppas och tror händer när vi dör.
Men den fysiska döden som drabbar våra nära och kära kan få vår värld att rämna. Tomrummet, vanmakten, sorgen.
Samtidigt växer kanske livsviljans sång just då...
Vi ser männsikor i vår närhet på ett annat sett (och antagligen ser även de oss på ett annat sätt, döden brukar ha den påverkan, lika så svår sjukdom, människor ser på en på ett annat sätt, ibland är det på ett bra sätt...ibland på ett mindre bra...)
Men ibland är det inte alltid den fysiska döden som får oss att vakna....
kanske är det livet själv...
När livets blick förändras, när jag tvingas eller väljer byta och ändra position - förändras mitt fokus och jag ser en annan värld. En annan verklighet.
Människor passerar våra liv och lämnar avtryck - vi vaknar.
Vi vänder blicken på något vi inte sett förrut - vi vaknar.
Vi blir tacksamma över det vi har, när vi förlorat något som varit vikitgt - vi vaknar.
Det är inte alltid en fysisk människa vi förlorar.
Kanske förlorar vi vårt jobb...
Kanske förlorar vi en relation...
Kanske förlorar vi vårt ansikte...
Kanske förlorar vi vårt hem...
Kanske förlorar vi våra barn...
Kanske förlorar vi vårt sociala sammanhang
Kanske vi förlorar...
När vi gör det, hoppas jag att ljuset ska tändas inom oss.
att Gud ska famna oss när vår tillit är svag.
att Gud ska ge livet mening.
att Gud åter igen ska ge ton till livsviljans sång.
att vi sida vid sida kan leva varsamt och varmt...
att vi i våra egna relationer värnar om varndra, vårt samspel med varandra...
att vi ser och hör varandra i vår saknad, sorg och längtan. I vår vanmakt och bräcklighet.
För blott i kärlek levs livet sant...och blott i det öppna har du din möjlighet....
Själen är stum.
Saknadens smärta söker sitt rum.
Vredens och sorgens klagande ljud
stiger ur djupen: Varför, o Gud?
Famlande ropar vi i vår nöd:
Varför möts mitt liv av meningslös död?
Vanmaktens frågor dröjer sig kvar.
skingra vårt mörker, ge livet svar.
Tänd i oss ljuset, ljuset som bär.
Bär oss igonom skuggornas här.
Du som är i oss mer än vårt jag,
famna oss när vår tillit är svag.
Ge livet mening ännu en gång,
ge åter ton åt livsviljans sång.
Lär oss att leva varsamt
och varmt,
ty blott i kärlek levs livet sant.
[Ur bönboken tradition och liv, bön 1364 Per Harling)
Ibland är det inte alltid den fysisk döden som får oss att vakna...
Jag pratar om vi som står kvar, lever kvar här i detta livet...
...Ja, om vi själva dör den fysiska döden, är det oss fördolt om vi vaknar, uppstår, dansar, lever, kommer till ett paradis eller ett helvete eller ett tillstånd...ja, det är oss fördolt, med inte bortom nyfikenhet och en nödvändighet att tänka kring, fundera kring och våga möta...
...möta tankarna om den egna fysiska döden och vad man tror händer eller kanska snarare vad man hoppas och tror händer när vi dör.
Men den fysiska döden som drabbar våra nära och kära kan få vår värld att rämna. Tomrummet, vanmakten, sorgen.
Samtidigt växer kanske livsviljans sång just då...
Vi ser männsikor i vår närhet på ett annat sett (och antagligen ser även de oss på ett annat sätt, döden brukar ha den påverkan, lika så svår sjukdom, människor ser på en på ett annat sätt, ibland är det på ett bra sätt...ibland på ett mindre bra...)
Men ibland är det inte alltid den fysiska döden som får oss att vakna....
kanske är det livet själv...
När livets blick förändras, när jag tvingas eller väljer byta och ändra position - förändras mitt fokus och jag ser en annan värld. En annan verklighet.
Människor passerar våra liv och lämnar avtryck - vi vaknar.
Vi vänder blicken på något vi inte sett förrut - vi vaknar.
Vi blir tacksamma över det vi har, när vi förlorat något som varit vikitgt - vi vaknar.
Det är inte alltid en fysisk människa vi förlorar.
Kanske förlorar vi vårt jobb...
Kanske förlorar vi en relation...
Kanske förlorar vi vårt ansikte...
Kanske förlorar vi vårt hem...
Kanske förlorar vi våra barn...
Kanske förlorar vi vårt sociala sammanhang
Kanske vi förlorar...
När vi gör det, hoppas jag att ljuset ska tändas inom oss.
att Gud ska famna oss när vår tillit är svag.
att Gud ska ge livet mening.
att Gud åter igen ska ge ton till livsviljans sång.
att vi sida vid sida kan leva varsamt och varmt...
att vi i våra egna relationer värnar om varndra, vårt samspel med varandra...
att vi ser och hör varandra i vår saknad, sorg och längtan. I vår vanmakt och bräcklighet.
För blott i kärlek levs livet sant...och blott i det öppna har du din möjlighet....
tisdag 13 januari 2009
Planerat planlöst åkande
Det till synes för mitt otränade öga, som såg ut som ett planlöst åkande, var i självaverket stategiskt och väl genomtänkt...Skären gick snabbt på isen, pucken lika så, tacklingar, testosteron, skrik och rop och ramsor - Hockymatch Timrå-Modo. Idrottens littugi fachinerade mig... Väl inne i arenan med 6000st människor till viste jag inte vad jag skulle fästa blicken på, publicken eller hockyspelarna eller bara på domarna, eller kanske på mannen där mitt i publikhavet som högröd i ansikte skriker att Timså spelar som fittor.
Tänker i mitt stilla sinne att detta är inte rätt forum för mig att fronta honom och säga:
- Ja, visst spelar dom bra!Det enda som skulle hända var att jag skulle dela hans högröda ansiktsfärg...i formen utav den blodpöl jag kommer att befinna mig i....efter att han slagit ner mig...
Helt plötsligt händer det något, delar av publiken gör tecken, för mig helt okända, domaren gör lika så...och så blir det utvisning, under jubel och bua-rop.
Spelet fortsätter, massor händer hela tiden, ramsor, osämjor, ifrågasättningar, mål chanser...och så händer det - Timrå gör mål.Helt plötsligt börjar arenan koka, händer åker upp i luften och ramssor ropas synkande inne i arenan...Så långt är jag med... när Timrå gör mål (som jag förstår är det lag som jag torde heja på) reser vi oss klappar tacktfullt och hänger med i ramsan som just för tillfället väljs (här finns en si så där fem att välja mellan, detta från en novis öron och ögon) Denne tas upp av klacken, den som tacktfullt leder rop och ramsor och rytm.
Även om vi inte har 6000st människor på våra arenor där jag jobbar, kanske på sin höjd 15st så vet vi när vi ska stå och ropa (läs: stilla läsa med) vår hejaramsa, kanske väljer vi ramsan som vi kallar trosbekänelsen... Här är det ju ganska lätt som novis att se var man sitter och står, man följer liksom de som kan...liksom jag på hocky matchen ganska snabbt fatta galoppen...Jag lärde mig ganksa snart vart jag skulle sitta och stå och klappa...Sen kom det ju till en massa... ord jag inte förstog, rörelser och gester som betydde något - men vad?
Marchen som för mig påminde om röelsen och pulsen som finns inne i en välfyld frikyrka - med händer i luften och rörelse som ser så spontan ut men alltid sker på given signal - och självklart vad skulle man annars göra om det blir mål för det laget man själv hejar på om inte ställa sig upp och tjuta, jubla och klappa?!?!!Så där, på min första hochymatch på en arena, fylldes jag av förundran, av spelet som spelas - i dubbel bemärkelse. Av testosteronet som låg i luften och som jag är övertygad om att det smittar...Av leken och allvaret.
Ja och ja, jag blev lite bitten - ja, jag drogs med...Tänker på en bok jag läste under utbildningen, hur man skapat en sekt, där man väntade på Elvis återkomst, där man under året kläde sig i olika färger, beroende på vilken färg på kläderna Elvis hade haft under vissa uppträdande, man hade under sinna samnakommster och sermonier, rörelser (hämtade och inspirerade av Elvis själv) och läste och sjöng texter, som såg som heliga...
Tänker: Om jag tror att testosteron smittar - Gör fundamentalism okså det... eller om en grupp människor är väldigt karismatiska...Eller är det bara att man dras med i själva stunden?Finns det olika människotyper - det var ju inte alla där inne på arenan som högröda i ansiktet skrek att Timrå spelade som fittor...
Det är inte alla som faller ner på golvet i trans....
Men hur som helst, så dras vi med, mer eller mindre och hur som helst är gemensam en mäktig våg och kraft som kan förena...och hur som helst så kan det uppstå konflikter när det finns gemenskap som inte släpper in den som inte tänker lika...och hur som helst så skapar människan alltid seder, rörelser, kontexter- där hon får ge uttryck för engagemang...
Sen får man bara hoppas att engegemanget stannar där och inte blir till en drivkratft att förstöra och förgöra det som befinner sig i samspel med ens engagemang, ens hockylag eller frikyrka eller vad man än må tillhöra....
Tänker i mitt stilla sinne att detta är inte rätt forum för mig att fronta honom och säga:
- Ja, visst spelar dom bra!Det enda som skulle hända var att jag skulle dela hans högröda ansiktsfärg...i formen utav den blodpöl jag kommer att befinna mig i....efter att han slagit ner mig...
Helt plötsligt händer det något, delar av publiken gör tecken, för mig helt okända, domaren gör lika så...och så blir det utvisning, under jubel och bua-rop.
Spelet fortsätter, massor händer hela tiden, ramsor, osämjor, ifrågasättningar, mål chanser...och så händer det - Timrå gör mål.Helt plötsligt börjar arenan koka, händer åker upp i luften och ramssor ropas synkande inne i arenan...Så långt är jag med... när Timrå gör mål (som jag förstår är det lag som jag torde heja på) reser vi oss klappar tacktfullt och hänger med i ramsan som just för tillfället väljs (här finns en si så där fem att välja mellan, detta från en novis öron och ögon) Denne tas upp av klacken, den som tacktfullt leder rop och ramsor och rytm.
Även om vi inte har 6000st människor på våra arenor där jag jobbar, kanske på sin höjd 15st så vet vi när vi ska stå och ropa (läs: stilla läsa med) vår hejaramsa, kanske väljer vi ramsan som vi kallar trosbekänelsen... Här är det ju ganska lätt som novis att se var man sitter och står, man följer liksom de som kan...liksom jag på hocky matchen ganska snabbt fatta galoppen...Jag lärde mig ganksa snart vart jag skulle sitta och stå och klappa...Sen kom det ju till en massa... ord jag inte förstog, rörelser och gester som betydde något - men vad?
Marchen som för mig påminde om röelsen och pulsen som finns inne i en välfyld frikyrka - med händer i luften och rörelse som ser så spontan ut men alltid sker på given signal - och självklart vad skulle man annars göra om det blir mål för det laget man själv hejar på om inte ställa sig upp och tjuta, jubla och klappa?!?!!Så där, på min första hochymatch på en arena, fylldes jag av förundran, av spelet som spelas - i dubbel bemärkelse. Av testosteronet som låg i luften och som jag är övertygad om att det smittar...Av leken och allvaret.
Ja och ja, jag blev lite bitten - ja, jag drogs med...Tänker på en bok jag läste under utbildningen, hur man skapat en sekt, där man väntade på Elvis återkomst, där man under året kläde sig i olika färger, beroende på vilken färg på kläderna Elvis hade haft under vissa uppträdande, man hade under sinna samnakommster och sermonier, rörelser (hämtade och inspirerade av Elvis själv) och läste och sjöng texter, som såg som heliga...
Tänker: Om jag tror att testosteron smittar - Gör fundamentalism okså det... eller om en grupp människor är väldigt karismatiska...Eller är det bara att man dras med i själva stunden?Finns det olika människotyper - det var ju inte alla där inne på arenan som högröda i ansiktet skrek att Timrå spelade som fittor...
Det är inte alla som faller ner på golvet i trans....
Men hur som helst, så dras vi med, mer eller mindre och hur som helst är gemensam en mäktig våg och kraft som kan förena...och hur som helst så kan det uppstå konflikter när det finns gemenskap som inte släpper in den som inte tänker lika...och hur som helst så skapar människan alltid seder, rörelser, kontexter- där hon får ge uttryck för engagemang...
Sen får man bara hoppas att engegemanget stannar där och inte blir till en drivkratft att förstöra och förgöra det som befinner sig i samspel med ens engagemang, ens hockylag eller frikyrka eller vad man än må tillhöra....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
